6:e November: Tage-dagen

13 nationer i Uppsala, flera av dem grundade under 1600-talets dunkla natt, firar traditionsenligt ikväll minnet av en krigarkonung som gjorde allt han kunde för att göra natten dunklare.

Är hela Gallien ockuperat? Nej. Bara 100 meter bort sitter en liten församling i kårhuset under lysrörens sken och lyssnar till Kjell-Olof Feldt, tidigare ordförande för regeringens forskningsberedning. Han talar om värdet av den öppna högskolan, och hur Sverige på 60-talet bestämde sig för att samhället blir bättre, inte sämre, om fler får ta del av kunskap. Då gällde det kampen för att alla skulle få gå gymnasiet - betraktat som en orimlighet av samtiden.

Jag är inte ute i kylan.

Studenter precis som alla andra

I kårvärlden arbetar vi främst med utländska studenter i Sverige genom mottagningar, fadderverksamhet, fester och välmenande "In Sweden we "fika" a lot". Det här är en annan del av utländska studenters verklighet.

De här människorna utnyttjas för att man kan utnyttja dem. Man kan utnyttja dem för att de är fattiga människor från Afrika och Asien. Svarta män står ofta längst ner på listan över vilka arbetsgivare är beredda att anställa. Naturligtvis gör inte det faktum att de är studenter dem viktigare än andra människor som arbetar under samma förhållanden: flyktingar med uppehållstillstånd och illegala invandrare. Men det faktum att de är studenter, och att deras utsatta situation i många fall beror på att de är utländska studenter utan annan försörjning, gör att de är ett ansvar för oss i studentrörelsen. Vårt arbete och vår solidaritet kan aldrig begränsa sig till de studenter som kommer från Sverige.

Jag vet inte om jag någonsin känt så starkt efter ett reportage. Det är ett reportage om klassamhälle och rasism. Och det är ett reportage om hur lätt det är att fullständigt skita i dem, helt enkelt eftersom vi inte känner dem, eftersom "vanliga" studenter aldrig riskerar att hamna i samma situation som dem.

Vrede och ilska över hur dessa företag behandlar de här människorna.

Och en stor klump i halsen över modet från de studenter som vågat gå ut och berätta om sin situation.

Uppdrag granskning ikväll!!

Skrev för drygt ett år sedan om afrikanska utbytesstudenter.

Se Uppdrag granskning ikväll 20,00. De här studenterna får inte glömmas bort!

Uppmuntra engagemang. Kväv det inte.

Det händer ganska ofta att jag får höra att politiska föreningar inte släpps in på högskolor eller studentkårer. Det gör mig både arg och bedrövad.

Själv har jag varit aktiv i den partipolitiska världen mycket längre än jag varit kåraktiv. Att få debattera, filosofera och kämpa för vad jag tror på har i mångt och mycket varit min livsluft. Hade jag inte börjat studera i just Uppsala, med ett aktivt politiskt liv även i studentkåren, hade jag förmodligen inte blivit kåraktiv, än mindre mött SFS. Det fanns givetvis ett motstånd. De vanemässiga beskyllningarna om karriärism. Eller som när vi beskylldes för att partipolitisera kåren varje gång vi kritiserade Uppsalas universitets och studentkårs konservativa och exkluderande traditioner. Men framför allt är jag stolt över att man får identifiera sig som den man är i Uppsala, att man inte måste skämmas eller smussla med om man är med i en politisk förening.

Studentpolitiker och kåraktiva kommer till viss del olika kulturer och talar olika språk. Jag minns ett av mina första möten i mitt kårparti i Uppsala. Vår gruppledare i kårfullmäktige förklarade att det fanns flera kårpartier som inte hade någon ideologisk grund. Min spontana reaktion var att dessa måste vara typiska karriärister. För varför skulle man vara dum nog att förneka att det fanns politisk bäring i studentkåren, om det inte var för att det var lättare att göra karriär? Döm om min förvåning när jag fick höra att de partipolitiskt obundna kårpartierna (i Uppsala kallas dessa av tradition "kårfackliga") tyckte att det var vi som var karriärister.

Sedan dess har man blivit klokare, och lärt sig att många av dessa kårfackliga i själva verket var minst lika idealistiska och duktiga studentföreträdare som vi var. Jag har alltmer lärt mig förstå skillnaderna, och lärt mig respektera och uppskatta att det finns olika skäl till varför man engagerar sig i en studentkår. Några engagerar sig för att de vill gå vidare från sin SSU- eller MUF-klubb. Några väljer kåren för att de inte känner att de passar in i partipolitiken. För ytterligare andra är det en slump, tristess, en kompis, en flört eller kårpuben där man jobbat som är vägen in.

Men vad jag aldrig kommer att förstå är rädslan så många lärosäten och kårer känner för det partipolitiska engagemanget. Den rädslan är irrationell och bara... märklig. Och det står ofrånkomligen i konflikt med akademins ideal, med den högre utbildningens syfte och anda.

Studentkårer, liksom demokrati och studentinflytande, bygger på engagemang. De står och faller med studenters engagemang - att människor går samman och arbetar för gemensamma intressen och att människor har en idé om hur tillvaron kunde vara bättre. Själva fundamentet i högre utbildning är att studenter ska utbyta tankar, idéer och erfarenheter. En grundläggande uppgift för lärosätena är att uppmuntra till engagemang bland studenterna. Det är inte möjligt att förena det med att försöka censurera eller stänga ute studenter som vill arbeta utifrån sina värderingar.

Dagens hjälte heter Anders Flodström

Sverige på rankinglista

– Alla rankningslistor vinklar, och den här vinklar på Nobelpristagare. Man
får mer för döda Nobelpristagare än levande forskare, säger Högskoleverkets
chef Anders Flodström till TT, angående Shanghai Jiao Tong Universitys
rankinglista över världens bästa universitet.

Fakta, Förnuft och Fribelopp

Jag har tidigare skrivit om att det är helt okej om man vill driva en avskaffande av fribeloppet. Men det är en ideologisk fråga, något som man måste grunda på en inre övertygelse. Man kan inte grunda åsikten i att fribeloppet ska avskaffas för studenternas skull, eller för att studenter drabbas hårt av dagens fribeloppsregler. Själv ser jag det som en strategisk fråga. Ett avskaffande av fribeloppet står direkt och faktiskt emot en höjning av studiemedlet - både av politisk-taktiska skäl och av faktiska kostnadsskäl (det är skitdyrt att avskaffa fribeloppet, precis som det kostar mycket pengar att höja studiemedlet). Och eftersom alla studenter inte kan arbeta, är det låga studiemedlet ett problem.

Jag hävdar fortfarande att fribeloppsreglerna inte innebär något större problem. Men en ärlig debatt ska föras utifrån empiri. Därför, efter att ha surfat på Skattemyndighetens och CSN:s hemsidor, kom jag fram till nedanstående. Jag utmanar fortfarande den som känner sig hugad att motbevisa mig, så lovar jag att ändra åsikt. Har länkat till siter där man kan kontrollera mina uträkningar och göra egna, och jag har försökt undvika extremfall.

Låt oss utgå från följande exempel. Stina Student är född 1979 och bor i studentbostadsområdet Ryd i Linköping. Hon läser på helfart (60 högskolepoäng) under 2007. Stina vill inte ta studielån, utan tar bara bidragsdelen. Hon jobbar istället vid sidan av studierna, så mycket hon kan utan att få återbetalningskrav från CSN. Alla Stinas inkomster (utom bidrag, förstås) är beskattningsbara. Stina är inte med i Svenska kyrkan.

Stina får ut 25 200 kronor under 2007 i studiebidrag. Om Stina väljer att ta fullt lån också, får hon ut ytterligare 48 400 kronor.

Stina kan då tjäna 100 750 kronor före skatt innan hon blir återbetalningsskyldig på en del av sitt studiemedel. Studerar man mindre än heltid får man tjäna mer. Enligt Skatteverket går 16.814 kronor till skatt. Kvar blir 83 936 kronor.

Årssumman för lön och studiebidrag är 109 136 kronor. Utslaget på 12 månader är det en månadsinkomst på 9 095 kronor efter skatt.

Om Stina skulle ta lån dessutom, skulle hon ha en disponibel inkomst på 157 536 kronor.
Vilket innebär 13 128 kronor i månaden efter skatt.

9095 kronor i månaden är helt okej. För den som vill kämpar för studenter med för litet pengar, kan helt enkelt höjt eller avskaffat fribelopp inte vara en prioriterad fråga. Studenter som inte kan arbeta, däremot, behöver höjt studiemedel.

Om val i organisationer

"Vi måste våga, våga mer demokrati" (Willy Brandt, västtysk förbundskansler)

Joel Malmqvist skriver klokt om val i organisationer, och jag har dristat mig till att ge en kommentar.

Och för tydlighets skull: jag tycker det finns goda argument för varför en organisation som SFS inte lider av det Joel kallar en presidentialisering. Men de demokratiska frågeställningar han väcker är rimliga att ställa i alla organisationer - både partipolitiskt obundna intresseorganisationer och partipolitiska rörelser från höger till vänster.

Dålig utbildningskvalitet kan ta kål på folk

Ett forskarlag i Huddinge har funnit att lågutbildade har sämre chans att överleva cancer. Det är inte av cynism, utan av ilska det är befogat att upprepa att "utbildning lönar sig". Att människors chanser hälsa påverkas av deras klasstillhörighet och utbildningsnivå är inte något nytt. Förutom det obligatoriska men tröttsamma moraliserandet över fattigt folks fettkonsumtion och dåliga livsvanor anges en viktig förklaringsmodell: lågutbildade har svårare att kräva sin rätt i möten med läkare och myndigheter. Att stanna vid detta skulle, enligt min mening, vara att lägga skulden på den sjuke. Motfrågan måste ställas: varför ges inte lågutbildade samma uppmärksamhet från sjukvårdens sida? Ges handläggare, sköterskor och läkare tillräcklig utbildning för att möta människor med olika bakgrund på ett likvärdigt sätt? Ges de verktygen att möta den som inte står på sig, och modet att inte prioritera människor som genom sin bakgrund är vana vid att bli lyssnade på (och kanske t.o.m. åtlydda)?

Samhällets princip för hur sjukvårdsresurser ska fördelas är i teorin mycket enkel: sjukast går först. Oavsett inkomst eller bakgrund. Utan rätt inställning från myndigheter och sjukvårdspersonal, och utan en utbildning som ger den inställningen, sätts principen om hur vi fördelar resurser i sjukvården helt ur spel. En god och insiktsfull utbildning är därför viktig på många sätt.