Gudfadern.

Ikväll gick den andra delen av Francis Ford Coppolas verk Gudfadern på TV4. Det är lätt, trots det mörka, att bli fascinerad över beskrivningen av klientelism-systemet, där tjänst byts mot gentjänst, och där någon emellanåt får ett erbjudande man inte kan tacka nej till. Förmodligen bidrar det till det romantiska skenet att de invandrade italienska familjerna är underdogs, marginaliserade. Klientelismen uppstår och frodas där det inte finns någon rättstat och där människor inte känner tilltro till det offentliga systemets förmåga att säkra människors trygghet och likabehandling.

Det svenska ordet, som förvisso betecknar något väldigt mycket mildare, är svågerpolitik. Inte desto mindre är det en bra skildring av en utmaning för en modern studentrörelse. Det är intresse, ambition och lämplighet som ska avgöra om nybakade gymnasister, arbetslösa med drömmar om ett nytt liv, eller filosofie kandidater med doktoranddrömmar får en plats i akademien, och vilken plats de ska få. Inte kontakter, rätt bakgrund eller beredvillighet att kompromissa med inre övertygelse och ideal.

Förvisso har vi kommit långt. Ingen behöver kyssa någons hand - och förhoppningsvis inte någon annan kroppsdel heller - för att få tillträde till den högre utbildningen. De Weberska byråkraterna på högskoleverkets antagningsenhet framstår mer som Kevin Costner i "De omutbara" än som Marlon Brandos bulldogliknande gestalt. Men alltjämt väger i praktiken svaret på frågan var du kommer från tungt vid sidan om frågorna vad du kan och vad du vill. Det är dåligt. Det borde ändras på.