kompetens

kom,pet,ens s. -en -er tillräcklig skicklighet; behörighet (SAOL)

Det är ett obestridligt faktum att kvinnor är underrepresenterade inom högskolans alla högre befattningar och inom ledningen av studentrörelsen. Om man definierar "representativitet" som att man ska vara proportionerligt representerad, blir underrepresentationen ännu större, eftersom drygt 60% av alla studenter är kvinnor. Detta bör man reflektera över, när man som SFS kräver 50-50 på olika positioner inom akademien och studentorganisationer. Jag menar inte att ett krav på 50-50 är fel, jag är tvärtom beredd att försvara det mycket långt. Men det innebär att man måste tänka ett varv till på vad ord som representativitet, jämställdhet och jämlikhet betyder. Det är inte säkert att 50-50 uppfyller innebörden av dessa begrepp. Om en utbildning till har en mycket ojämn könsfördelningen bland studenterna, som till exempel vissa tekniska och vårdvetenskapliga utbildningar, har inte heller alla samma chans att bli valda eller utsedda om t.ex. en styrelsen ska bestå av lika många kvinnor som män.

När man påpekar underrepresentation, diskriminering eller snedrekrytering, är ett klassiskt motargument att man måste se till människors kompetens. Låt oss här tala om jämställdhet. Om man menar att orsaken till den rådande underrepresenatationen av kvinnor inte beror på diskriminering utan på att man gått efter kompetens, måste det betyda att det antingen inte finns tillräckligt många intresserade kvinnor inom högskolan/studentvärlden, eller att kvinnliga kandidater generellt inte är lika kompetenta som de manliga. Eftersom det ganska exakt finns hur många exempel som helst på att en kvinnlig kandidat inte blivit vald, till förmån för en manlig kandidat, borde vi kunna utesluta den första förklaringen. Alltså återstår den andra förklaringen - att kvinnor generellt inte är lika kompetenta som män.

Givetvis finns det även en tredje väg. Man kan hävda att det finns mer än tillräckligt många kompetenta kvinnliga kandidater för att ha uppnått jämställdhet redan i förrgår. Men att vi A) inte bedömer kvinnors och mäns sätt att uttrycka sig på, arbeta, och ta plats som likvärdiga uttryck för kompetens (trots att vi säkert ofta tror det), eller att vi B) medvetet eller omedvetet låter en massa andra faktorer än kompetensen avgöra när vi gör våra val. Själv tror jag på A) och B).

Sedan finns det naturligtvis en rad olika metoder för hur vi ska motarbeta det. Man kan anta en på förhand bestämd relation mellan hur många kvinnor och män man ska välja till olika poster och utforma valregler och utnämningsregler efter detta. Man kan uppmuntra, försvara mot ifrågasättanden, och stärka kvinnors möjligheter att nätverka, utbyta erfarenheter och stödja varandra. Man kan syna beteenden i i urvalsprocesser, valberedningsförfaranden och anställningar i sömmarna, så att de blir mer meritokratiska. Slutligen kan man givetvis ta sitt personliga ansvar, och anstränga sig att se kompetensen före könet.

Det måste vara okej att ha en förutsättningslös diskussion om detta. Man måste få vara motståndare till varje form av kvotering och teknisk reglering utan att anses vara mot jämställdhet. Meritokrati måste få vara ett överordnat mål. Men för att en diskussion om olika metoder ska vara meningsfull och respektfull, måste man ha vissa gemensamma utgångspunkter. Något måste göras. Det går inte av sig själv, utvecklingen går inte på något tydligt sätt åt rätt håll. Tiden läker inga sår. Och detta något som måste göras, vad det än är, är inte bara ett personligt ansvar, upp till var och en, utan också ett gemensamt ansvar.