Tankar i Havanna

För några veckor sedan var jag i Havanna. Det är en stad som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Luften är varm och sötstickigt doftande från avgaser, sopor och saltvatten. Gatorna kantas av vackert slitna kolonialhus. Vägarna kantas av vita sovjetiska Lador och amerikanska chevor från 50-talet. Från fönstren strömmar medryckande salsa. Nedanför fönstren står surmulna poliser med välansade mustascher.

Jag var där första gången när jag var 18 år. Vid ett tillfälle den resan tog jag en taxi ut till en liten förort. Jag besökte en man som var aktiv i en liten förening för mänskliga rättigheter. Han hade blivit trakasserad av polisen, och blivit av med sitt arbete som gymnastiklärare på en skola. Det fanns inget unikt i hans öde. Men detta var första gången jag mötte någon som honom. Jag frågade vad han tyckte var värst?

Trakasserierna tärde. Men det kunde han leva med. Han var fattig, men det klarade han med hjälp av släkt och vänner. Men efter att förlorat sitt arbete, men ändå fortsatte att opponera sig, gick de på hans familj. Hans enda dotter kastades ut från sina universitetsstudier, och förbjöds att utbilda sig vidare i framtiden.

Nu var hennes framtidsdrömmar förstörda. För att han inte slutade engagera sig.

Det var värst.