Bostadsrätt eller bostadsfel?

Härom dagen steg en välvårdad ung man med rosa pikéskjorta och bakåtslickat blonderat hår in på den Turistbyrå jag arbetar på. Han uppfyllde över huvud taget hela den stereotypa bilden av ett Stureplans-brat. Han ville köpa en karta för att kunna orientera sig bättre i staden. Han hade just blivit antagen till universitetet och saknade bostad. Jag har arbetat en del på kårens bostadsjour, och översvallades av något som närmast liknande ett Florence Nightingale-syndrom och började rabbla upp tips på bostadsköer, nationer, utlottningar för recentiorer (tillmälet för förstaårsstudenter i Uppsala) och andrahandsförmedlingar. Inom mig, måste jag skamset medge, kände jag också en smula upprymdhet över att även stureplans-kidsen har svårt att få bostad i den här staden. Kanske är vi trots allt alla lika ibland, inför Gud och bostadsbristen. Killen log milt och litet överseende mot mig när han avbröt mig, och frågade om jag inte kunde rekommendera "några schyssta mäklare" istället.

Det kunde jag faktiskt inte.