Arg

Kammarrätten i Göteborg fastslog för några dagar sedan att en människa som saknar både tillgångar och inkomster har rätt till hjälp från samhället under juni, juli och augusti för att kunna ha en bostad och handla mat, i detta fall även till sitt barn. Om inte detta gällde en student skulle inte detta vara en nyhet. Och om det inte gällde en student skulle mycket få människor vid sina sinnens fulla bruk ifrågasätta detta.

Nu gällde det en student. Enligt DN protesterar organisationen Sveriges kommuner och landsting - en organisation för kommuner och landsting som värnar och försvarar dessas intresse mot staten och i förekommande fall även mot sina egna invånare - mot de som anser att domen i Göteborgs kammarrätt är prejudicerande.

Regeringsrätten avstod enbart från att ta upp saken. Och kammarrätten prövar
bara omständigheterna i Cecilia Svenssons enskilda ärende. Tur är väl det,
annars skulle alla arbetslösa studenter kunna kvittera ut socialbidrag om de
vill, säger Rundström.

Så uttrycker sig en människa som uppenbarligen inte förstått någonting. Och det är väl sällan man så tydligt ser hur någon så öppet uttalar sig med sådan motvilja mot just gruppen studenter. Den självklara följdfrågan är naturligtvis: vad ska arbetslösa studenter göra om de inte har pengar till att överleva under sommaren, om de inte kan "kvittera ut socialbidrag" (processen att få ut socialbidrag framställs här som att det går på fem minuter och är lika bekymmerslös som att gå till frisören)? Och varför ska man inte ha rätt till socialbidrag just för att man är student? Karlstad kommun hävdar att man ska klara sig spara av sitt studiemedel och leva på det även på sommaren (CSN blir då 5 750 kr/månaden).

Jag tror inte Karlstad kommun tror på sina egna ord. De, liksom Rundström, lever troligtvis kvar i den gamla föreställningen av studenten som en sorglös ungdom vars hem "egentligen" är det gamla pojk- eller flickrummet i föräldrarnas villa, till vilken man kan flytta på sitt "sommarlov". Terminernas sturm-und-drang period med vilt festande varvat med hårt pluggande avbryts då av en Bullerbymysig hemkomst till somrig äppelträdgård, efterlängtade husdjur och familjemiddagar.

Jag bestyrks i min övertygelse om att det ligger i studenternas intresse av att bli accepterade och betraktade som vilken medborgare som helst. Men även Rundström, och de kommuner som alltjämt förvägrar studenter socialbidrag (för övrigt en viktig och konkret uppgift för varje studentkår och för alla kommunalpolitiskt engagerade studenter, oavsett partifärg) har nog anledning att tänka ett varv till, och fundera över om inte snålheten bedrar visheten. Studenter får nämligen oftast jobb, och då betalar de kommunalskatt. Det vill säga de pengar som både Rundström och hennes uppdragsgivare lever på. Hur betalningsvilliga kommer de studenter som blivit svikna av sina kommuner att vara?