Bostadspolitik

Har ni sett den gamla sketchen med Hasse & Tage? Den där varje meningsutbyte avslutas med kommentaren: - Det kunde jag aldrig aaaana.

Det har skett någon gång för mycket nu, för att kunna passera obemärkt. Ytterligare en TV4-intervju med en ordförande för en ordförande för bostadsrättsförening i Stockholms innerstad som med glansig blick och brett leende pressar fram att:

Jo, visst hade vi hoppats på skattelättnader. Men så hä-är mycket hade vi inte kunnat hoppas på. Det hade vi aldrig kunnat ana.

För så är det. Bostadsrättsföreningarna beskattas betydligt lägre från och med årsskiftet. Det får enligt Dagens Nyheter två konsekvenser. Det slår genom på månadskostnaden, vilket gör det billigare att få i bostadsrätt. Grattis. Dessutom innebär detta att det blir förmånligt att bo i bostadsrätt att priset på bostadsrätter troligen kommer att stiga ännu mer. Det blir sålunda inte bara än mer förmånligt att bo i bostadsrätt jämfört med att bo i hyresrätt. Det gör det dessutom än svårare för de som inte har förmånen bo i någon sådan att skaffa en. Dubbel-grattis.

Missförstå mig inte. Regeringen får väl sänka vilka skatter de vill. Vad ska en enkel studentbyråkrat som undertecknad bry sig om det? Förvisso bor studenter sällan i bostadsrätt. Men vad är då regeringens recept för studenterna? Statens subventioner för att bygga studentbostäder kommer att avskaffas från och med årsskiftet. Det kommer inte bara att bryta, utan snarare krossa en starkt positiv trend inom bostadsbyggandet för studenter. I hela landet blir det ett antal tusen färre nya studentbostäder nästa år. Så, även om egen härd är guld värd - vad är då regeringens recept för oss studenter?

Jo. Egen härd är inte guld värd om du är student. Regeringen genomför nämligen ett skatteavdrag för människor med för stora bostäder som vill hyra ut hela eller en del av sin bostad. Ett inneboende-avdrag, så att säga. Bostadssituationen för studenter ska alltså inte lösas genom att de får en egen hyresrätt till rimlig kostnad, utan genom att de bor inneboende.

För oss som ibland drabbas av gammaldags Uppsala-romantik och läser berättelser om den unge fattige studenten som bodde inhyst hos barsk tant eller farbror på vindsvåning kan det ju ge litet sköna 1800-talsvibbar. Men så nyper man sig i armen, vaknar upp och inser att det här med att bo inneboende, det är ju inte alls så fräscht. Det är ingenting man borde bygga en studentbostadspolitik på. Särskilt inte med en studentpopulation där hälften är över 25 år, en tredjedel över 29 år och en fjärdedel har barn. Jag har aldrig försökt backa in i en vindsvåning med en rullstol, så hur tillgängligheten för funktionshindrade är har jag (på riktigt) ingen aning om. Däremot har jag jag arbetat för Uppsala studentkårs bostadsjour och tagit emot ett antal samtal från dessa tanter och farbröder som med mer eller mindre förskönande omskrivningar låtit förstå att man inte vill ta emot studenter som bryter på främmande språk, så den typen av tillgänglighet kan jag ha en aning om. Det är inte fullt lika vanligt i kommunala och privata bostadsköer som vid andrahandsboende och inneboende, om man säger så.

Regeringens bostadspolitik visar på en mycket gammaldags och paternalistisk syn på studenten och studentens behov. Det är upp-och-ner-vända världen. Det är Kafka. Det är djupt upprörande, och jag saknar egentligen ord för att kunna uttrycka hur upprörande det är.