Doktoranden och kollektivavtalet.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har i veckan hållit ett brandtal för kollektivavtalen på SSU:s kongress. Jag tycker att det är helt naturligt att vi som är studentfackligt aktiva känner solidaritet med fackföreningsrörelsens arbete för ordning och reda på arbetsmarknaden och för att ge människor starka avtal i ryggen. Det tjänar alla anställda på i alla sektorer av arbetsmarknaden, även vi studenter som hoppas på anställning efter vår examen.

Doktoranderna har inget kollektivavtal. Och många lever under mycket osäkra förhållanden - som skuggdoktorander - med samma beroendeförhållanden till sin handledare eller professor som den sicilianske bonden till sin patron. De utför forskning på samma sätt som anställda doktorander och andra forskare, men utan trygghet och med lägre ersättning eller ingen ersättning alls från sitt lärosäte.

När regeringens representanter konfronteras med detta på möten och konferenser, bemöts detta problem med att den krassa ekonomiska verkligheten inte tillåter att alla doktorander får anställning. Universiteten och högskolorna skulle inte kunna få ut lika mycket forskning, och Sverige behöver mer forskning, inte mindre.

Detta är naturligtvis sant. Men det finns mig veterligen inget annat område där socialdemokraterna och samarbetspartierna accepterar att vi måste tillåta att arbete utförs utan ett minimum av anställningstrygghet eller säker ersättning, med motiveringen att "annars blir jobbet inte utfört". Försök föreställa er en minister försvara ett sådant resonemang framför en byggarbetsplats i Örkelljunga eller ens på en norduppländsk jordgubbsodling, så förstår ni vilket uppror det skulle bli. Och med rätta.

Som sagt, skuggdoktoranderna har inget kollektivavtal och kräver inte heller något. För dem skulle det vara en stor framgång om de fick det mest basala. Det som LO-fackens sommarjobbsbrigader försöker hjälpa varje 15-årigt kioskbiträde att få: ett anställningsbevis.

Sverige ska konkurrera med hög utbildningsnivå och forskning, inte med otrygghet och låga löner, heter det ofta från regeringshåll. Detta borde även omfatta de som utför forskningen.