Goda skäl för att fokusera på kvaliteten I.

Jag är fullständigt övertygad om - utan att vara determinist eller att det kommer att gå av sig själv - att vi kommer att både uppnå och passera 50%-målet. Och jag håller det för troligt att eftervärlden kommer att se på kritiken mot målet med ungefär samma överseende leende som vi bektraktar de universitetsledningar i Uppsala och Lund som hävdade att hela högskolebegreppet skulle urholkas och mista sin mening när staten när det begav sig tillkännagav sina planer att låta Stockholms högskola bli universitet. (Några år senare hade turen kommit till Umeå, varvid givetvis även det nyblivna Stockholms universitet stämde in i kritiken mot den hejdlösa expansionstakten.)

Men med detta i minnet måste man ändå medge att det finns några väldigt hedervärda och angelägna skäl till att fokusera på kvalitetssatsningar. Jag anser att de får väldigt litet utrymme i debatten. Och kanske är det att göra sig själv en björntjänst att lägga fram argument som talar mot ens egna prioriteringar. Men det gör åtminstone diskussionen mer intressant.

Ett första skäl för att satsa på kvalitet snarare än utbyggnad, tror jag, är för att högskolan ska utföra sin roll som bärare av demokratin. Ett absolut grundfundament för en fungerande och reell demokrati är politisk jämlikhet mellan medborgarna. Det kräver att folk har fått en grundläggande skolning i politisk analys. Fått öva förmågan att uttrycka sina åsikter i tal och skrift. Kunskaperna att kunna sätta in samhällets företeelser i ett sammanhang. Inte minst - medvetenhet om att politik liksom ekonomi handlar om prioriteringar, och att det finns ett antal relevanta konflikter i samhället som så gott som alla politiska rörelser tar någon slags utgångspunkt i. Med mer av bildning, bredd och självständig analys, och mindre av korvstoppning och ett alltför ensidigt fokus på utbildningarnas arbetsmarknadsrelevans.

Varför är då detta särskilt viktigt idag? Två anledningar. För det första har den redan genomförda högskoleutbyggnaden inneburit att en massa människor som historiskt sett inte haft där att göra - arbetarklass, barn till immigranter, ekonomiskt marginaliserade grupper - kommit in i högskolan. Det är framför allt dessa människor som behöver en förstärkt politisk jämlikhet, det är dessa grupper som i relation till andra behöver stärkas. Det handlar, för att uttrycka sig en smula rödvinsfilosofiskt men ändå konkret, om att återuppväcka de marginaliserade som politiskt subjekt. Som politiskt skapande och handlande människor, en kraft att räkna med.

För det andra - det är nog högskolan som måste göra det. Lejonparten av den demokratiska skolningen och folkbildningen i Sverige har historiskt byggts på de stora folkrörelserna - frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen. I IOGT:s loger, i de frisinnades fria samtalsrum och i arbetarrörelsens studiecirklar skapades den svenska demokratin. Den gick vidare genom folkhögskolorna - denna oerhört betydelsefulla institution - och genom möten och utbildningar i fackföreningar och intressesammanslutningar, i politiska ungdomsförbund och partier. Där finns de unga idag i mycket mindre omfattning. Men de finns i akademien. Jag tror att det finns en föreställning om att det är i akademien som det fria samtalet och bildningstanken varit som starkast, medan det i den politiska och fackliga sfären mer handlat om kampnyttoinriktad utbildning och politisk propaganda. Till viss del tror jag att detta är en fördom, och att det i några avseenden har varit precis tvärt om. Men i vilket fall tror jag att det är dags för akademien att ta sitt fulla ansvar och delvis överta stafettpinnen. Då behöver vi satsningar på förstärkt utbildningskvaliten. För jämlikhetens skull. För demokratins skull.