Vem älskar den akademiska friheten?

Så här är det.

Den akademiska friheten är en av såväl högskolornas som studentrörelsens heligaste kor. Några av de krav som ställs i namnet av att försvara den akademiska friheten kan förvisso te sig litet märkliga. Såsom att det ibland anses helt orimligt att de högre tjänstemännen (professorer och sådana) inom även denna del av den offentliga sektorn ska behöva ansöka om sina medel och undergå förnedringen att kvalitetsgranskas av till exempel Vetenskapsrådet, när de snarare borde få sina pengar utan ifrågasättande. Eller som att det anses utomordentligt styggt och fult att folkvalda människor som valts för att förändra samhället i en viss riktning avsätter offentliga medel för att kompetenta forskare ska få utreda fakta, vägar och metoder för att uppnå de mål man lovat väljarna att att kämpa för. Men akademisk frihet som sådant är ändå en mycket viktig beståndsdel för att forskningen ska kunna ge mesta möjliga bidrag till ett socialt och materiellt framskridande och ett demokratiskt samtal. Även jag dansar gärna runt denna gyllene guldkalv.

Men den akademiska frihetens ideal hotas från många olika håll. Ett hot kommer från röda, gröna och lila politiker, som ställer krav på att all forskning och undervisning ska genomsyras av vissa politiska perspektiv, såsom jämställdhet och etnisk mångfald. Ett annat hot kommer från näringslivet (det förekommer att staten och kapitalet sitter i samma båt) och blå politiker av olika nyanser, som vill att all undervisning ska genomsyras av entreprenörskap och kommersialisering av forskningsresultat. Sist, men troligen inte minst, hotas akademins frihet från akademien själv. Dels genom att inte alltid (läs Eva Lundgren) värna även kontroversiella forskares rätt att verka när mediadrevets vindar blåser snålt. Dels genom att vidareförmedla patriarkala och gammalmodiga värderingar på vilka perspektiv som anses relevanta för forskning och uppsatser, vilket mången ung feminist med akademiska aspirationer fått känna på, snarare än att uppmuntra det moderna, det nyskapande och det kritiska.

Jag upplever att eftersom akademisk frihet är någonting normativt gott och oantastligt i det offentliga samtalet, används det ofta som ett slagträ i debatten för att uppnå sin egen ideologiska agenda. Man hör sällan någon från högern angripa problemen med kommersialisering, och lika sällan någon från vänstern ifrågasätta statlig styrning av forskningsmedel. Och aldrig, aldrig, hör man etablissemanget inom akademien kritisera sig själv. Dessa äldre gentlemäns makt och inflytande ses ju ofta av lärosätena som själva defintitionen av akademiens frihet.

Enligt min mening föreligger det alltså någon slags vackert-väder-principfasthet. Akademiens frihet försvaras när det passar ens egna intressen. Den akademiska friheten saknar verkliga kompisar. Några som alltid finns där, och som tar en i försvar oavsett vem som gör sig stöddig och vill ge sig på en. Det är egentligen rätt bekymmersamt.