Årets artikel?

Arbetarrörelsens andra ben har satt ner foten i frågan om 50%-målet. Det är liksom ingen dålig julklapp för en organisation som SFS. När centralorganisationen för blue-collar workers tillsammans med white-collar LR går ut och kritiserar regeringens prioriteringar, utgör det kanske årets mest intressanta utbildingspolitiska utspel.

Jag tycker att det är svårt - helt enkelt för att det finns många tänkbara skäl - att analysera grunderna till varför facken väljer att göra detta och vilken målsättning man har. Men det finns åtminstone några saker som är värda att uppmärksamma. Och de bevekelsegrunder man anger ger anledning till både glädje och oro.

Till att börja med visar det på fackföreningsrörelsen som potentiell allierad till studenterna. Det kanske kan tyckas självklart för en utomstående, att kårfackliga och fackföreningsaktiva borde kunna gå som ler och långhalm. Men de tillfällen jag hört LO eller andra fackliga organisationer - med undantag för universitetslärarnas SULF - tas upp som möjliga kontaktytor i olika sammanhang, har det som bäst bemötts med en trött fnysning eller med en panna rynkad i skepticism och oförstående.

För det andra ser facken tydligt på högskolepolitiken som en samhällsfråga, demokratiskt och ekonomiskt, som angår alla. Inte som en akademisk exklusivitet som ska beslutas av rektorer, lärare och studenter. Det är inte vad som händer under de tre till fem åren, hur studenterna lever, förändras och mår som står i fokus. Det är tiden före och efter studierna - de kommande och de utexaminerade studenterna som är LORF:s politiska subjekt. (Utbildningskvaliteten nämns endast i en bisats - eller kan man tolka in något mer?)

Så perspektivet skiljer sig till stor del från studentkollektivets klassiska ingångspunkt. Dock inte utan undantag. Studenter engagerade mot social snedrekrytering har länge varit minst lika mycket om inte mer engagerade i hur och vem som kommer till högskolan än vad som händer när man väl kommit in. Vissa studentgrupper - inte minst teknologer och ekonomer - har länge varit minst lika om inte mer engagerade i vad som händer efter studierna (anställning) än vad som händer innan utexamineringen. Och kanske att även frågan om akademikerarbetslöshet, med allt vad det skulle innebära av att man skulle tvingas ta ställning i en rad arbetsmarknadspolitiska frågor (nej, jag ser inte fram emot något sådant) skulle kunna bli en stor fråga för studentrörelsen.

Vad ska man då säga om de skäl facken anger för sitt utspel? Tja, det är som sagt tydligt att det inte är för akademiens egen skull som prioriteringarna ska läggas om. Det är främst för samhällsekonomins och för arbetsmarknaden skull. Anställningsbarhet och tillväxt, inte bildning och personlig utveckling, står i centrum. Ett klassiskt och välcementerat perspektiv från fackföreningar, men likväl kanske för mycket betong för att falla studentrörelsen i smaken.

Men man för också en mer demokratiinriktad, humanistisk argumentation. Man konstaterar att studenter med studieovan bakgrund riskerar att luras in i en utbildning som varken ger jobb
eller framtidstro, utan snarare ett försämrat läge på arbetsmarknaden, spruckna drömmar och "fångar i en studielånsfälla". Det är så - om än indirekt - Wanja Lundby-Wedin, en av regeringspartiets absolut mest centrala företrädare, väljer att beskriva dagens studiemedelssystem. Grattis studentrörelsen. Jag skrev själv i ett tidigare inlägg om det moraliska ansvaret i att inte svika människors förhoppningar.

Till syvende och sidst handlar det givetvis också om ett upplyst egenintresse. LR:s medlemmar har inget att tjäna i form av lön eller inflytande på att ha en stor arbetslöshetsreserv av akademiker som står villiga att ta deras jobb för mindre lön och lägre krav. Och LO:s medlemmar har lika litet att tjäna på att deras yrkesgrupper blir konkurrensutsatta av ungdomar med fina akademiska titlar men sämre yrkeskunskaper och lägre lönekrav. Det finns heller inga demokratiska vinster för samhället med en sådan ordning. Idé, ideal och egenintresse kan sammanfalla för fackliga organisationer, och gör i praktiken oftast det.

Jag vill inte överge min principiella tro på 50%-målet. Det är en god vision. En vision som säger framåt, uppåt, snabbare - modig, glad och optimistisk inför framtiden, i en tid då krishantering verkar vara politikens överordnade mål och löfte och framtiden alltmer framställs som ett hot. Men facken är inne och skrapar på något, ett modifierat 50%-mål som är väldigt svårt att inte lockas av. Dels för att det har eftergymnasial vidareutbildning i någon form och som det passar individen, snarare än just högskoleutbildning som mål. Dels för att det saknar det lätt åldersnojiga "in innan 25 och ut innan 30"-perspektivet i dagens 50%-mål. Slutligen för att det sätter ett tydligare fokus på jämlikheten, demokratin och kampen mot den sociala snedrekryteringen. Den bryts definitivt inte av arbetslöshet, av brustna drömmar och studieskulder. Och kanske att den inte bryts vid själva inträdet i högskolan, utan snarare på vägen dit, i gymnasiet.