akademins svart-vita sätt att diskutera

Det finns flera företeelser i den akademiska världen som känns väldigt främmande. En är det språk forskare använder mot varandra, åtminstone i den offentliga debatten i debattartiklar. Många forskare verkar försöka göra det till en skön konst att få in så mycket hätskhet, oförsonlighet, illa dolda insinuationer och små sparkar på smalbenen i ett meningsutbyte. När det akademiska förhållningssättet till sin och andras forskning snarare borde vara ödmjukt och prövande. Det fina, och själva utvecklingspotentialen i vetenskaplig diskussion är att man som forskare är medveten om att man kan ha fel, att man kan komma att behöva ompröva sina teser, och att det alltid finns minst två olika perspektiv som är värda att beakta och ta ställning mellan. Nedan är två exempel, hämtade ur de senaste veckornas debatt i UNT. Jag erkänner att det kan vara rätt roligt ibland. Och jag står verkligen inte neutral i den fråga som diskuteras. Men jag är framför allt facinerad och förundrad över det akademiska sättet att debattera.

Läs gärna "Riktigt att granska Lundgrens forskning" (051227) av Tore Frängsmyr och
I medvind mot forskningen (060104) av Jenny Westerstrand. Jag misslyckades att länka direkt till respektive artikel, men det är lätt att hitta dem.

Smittas vi som är aktiva i kårvärlden av detta sätt att förhålla sig till människor med en annan uppfattning än den egna? Uttrycker vi oss med samma oförsonlighet? Eller är vi bara tysta, men tänker just så oförsonligt? Jag hoppas inte det.