Lär av gubbar i keps.

Hyresgästföreningen har idag släppt en rapport om bland annat studenters bostadskostnader - "Slott eller koja". Jag har ännu inte läst rapporten. Även hyresgästföreningen, som iofs brukar ta fram utmärkta utredningar, kan göra fel. Men jag utgår än så länge från att rapporten stämmer. TV 4-nyheterna sammanfattar den på följande sätt

"Allra tuffast har studenterna det, som ibland har en högre boendekostnad än äldre villaägare. Undersökningen visar att det inte är ovanligt med en hyra på 3950 kronor i månaden för en liten studentlägenhet. Till mat och övriga omkostnader är det då bara kvar knappt 3000 kronor av studiebidraget. Studentens hyra är högre än vad ett par i 50-årsåldern betalar för sin villa med ett genomsnittligt taxeringsvärde på en miljon kronor."

Detta är naturligtvis djupt orättfärdigt. Detta måste man göra något åt. Men låt oss för ett ögonblick gå vidare, och fundera över vilka problem relaterade till bostadskostnader som belyses i det offentliga samtalet. Vems problem och hur de formuleras.

SFS, enskilda studentkårer och organisationer som jagvillhabostad.nu gör från tid till annan berömvärda insatser för att uppmärksamma studenters bostadskostnader. Samtidigt gör organisationer som Skattebetalarnas förening, Villaägarnas Riksförbund och Småhusägare mot boendeskatt berömvärda insatser för att uppmärksamma att samhällets största bostadsproblem tvärtom utgörs av villaägarnas bostadskostnader. I tio år har de hållit stora demonstrationer i Stockholm, som uppmärksammas av all rikstäckande media och av samtliga riksdagspartier. Inför det senaste valet ställde sig också samtliga riksdagspartier bakom en sänkning - om än i olika takt. Och villaskatten sänktes. Gubbarna i keps lyckades. Det beror förvisso inte bara på att de lyckats fylla Mynttorget i Stockholm år efter år, utan också på att de är mer resursstarka, röstar i högre utsträckning än andra, och har betydligt starkare kontaktnät.

Nu kanske någon får intrycket att jag vill ställa dessa två utsatta grupper mot varandra. Det är dock inte min avsikt. Min poäng är istället följande: Även om förutsättningarna skiljer sig kraftigt åt, skulle även studenter och ungdomar kunna föra upp sina problem högre på dagordningen. Vi skulle kunna nå ut till alla riksdagspartier. Och vi skulle kunna fylla Mynttorget. När det gäller ungdomlig glöd, entusiasm och organisationsförmåga har vi en hel del att lära av gubbar i keps.