Debatt på Frescati

I torsdags debatterade jag positiv särbehandling för SFS räkning mot Gunnar Strömmer på Centrum för Rättvisa (CFR). De är ett politiskt nätverk av jurister som vill förändra samhället genom att stämma kommuner och myndigheter som fattar beslut som går mot deras politiska övertygelse. Den välordnade och välbesökta debatten hölls på Stockholms universitet och arrangerades av Rättighetsforum, en form av studentavdelning till CFR. SFS är för positiv särbehandling till högskolan och alltså var jag det också.

Jag tycker att frågan om positiv särbehandling är väldigt svår. Inte för att jag tycker att det står en massa stora principiella värden på spel i frågan, utan snarare för att jag inte gör det. Jag ser mer en rad praktiska nackdelar och fördelar, både med verktyget positiv särbehandling som sådant och med att en organisation som SFS driver frågan.

Mot Centrum för Rättvisa har jag bara en principiell invändning. Konsekvensen av deras arbetsmetod. Organisationen inte bara stämmer skiten ur högskolor som tillämpar positiv särbehandling. Man skrämmer skiten ur dem också. Jag ser en framtid där lärosätena av rädsla för skadeståndsutbetalningar kommer att bli mer försiktiga med att ta initativ, söka nya vägar och försöka gå i spetsen för att bryta diskriminering och snedrekrytering. Jag ser framför mig hur antagningsenheter lägger sina utvärderingsprojekt och idéer om framtida alternativ antagning på hyllan, och istället lägger all kraft på att se över sina broschyrer och hur man ska förmå de underrepresenterade grupperna att inse sitt eget bästa, börja ta tag i sina egna liv och höja sina betyg.

Istället för att våga ställa de stora och viktiga frågorna om hur dagens antagningssystem är utformat, vilka individer som konsekvent gynnas och vilka som konsekvent missgynnas, och att kanske även högskolan själv måste förändra sig och hur, riskerar allt att koka ner till en fråga om information. Information är bra. Genomtänkt och fokuserad information är ännu bättre. Men informationsinsatser har sina klara begränsningar, och kanske är jag okunnig, men jag har aldrig hört talas om någon större orättvisa som informerats bort.