Mer stöd åt de som lyckas bäst.

Har haft tuffaste jobbmånaden hittills bakom mig, därav det minst sagt sporadiska bloggandet.
Kanske har jag lidit en olidligt lång brist på ilska, också. Relevanta blogginlägg föds ju bäst ur upprördhet.

Regeringens utredare lade för några dagar sedan fram ett slutgiltigt förslag om att staten bör avskriva en del av studieskulderna för studenter som snabbt blir klara med sina studier.

Jag skulle kunna skriva något om att det mycket märkliga i att prioritera stöd åt dem som redan klarar sig bäst, och hur jag tror att detta slår ur ett klassperspektiv. Men handen på hjärtat vore det väl ganska förutsägbart? Istället tänkte jag lista några tänkbara orsaker till att studenter tar lång tid på sig att fullfölja sina studier:

a) De förstår värdet en bred utbildning, för att kunna få större valmöjligheter på arbetsmarknaden.

b) De vill bilda sig, antingen för sin egen skull, eller för att bättre kunna ge ett bidrag till den vetenskapliga eller samhälleliga utvecklingen.

c) Det finns inga relevanta arbeten att få just för tillfället/i regionen. De föredrar därför att studera framför att gå arbetslösa.

d) Samma skäl som ovan, men de märker att A-kassan för studenter är indragen och att de därför inte har något direkt val annat än att studera vidare.

e) De får inte tillräckligt stöd för att klara sig genom sin utbildning.

f) Deras studiemedel är så lågt att de måste arbeta vid sidan av studierna för att klara sig, i en sådan omfattning att det går ut över deras studietakt.

g) De är lata.

Minst en av förklaringarna ovan tror jag inte på. Ungefär sju av dem beskriver problem som inte löses av en examenspremie.