Konsten att räkna till fem

Högskolekanslern föreslår att Sveriges 14 universitet ska bli 5.

Hur just siffran 5 kommit att bli det heliga talet, är något höljt i dunkel. Det finns ju dock flera praktiska kom-ihåg-regler som gör siffran fem praktisk. Man kan räkna på sina 5 fingrar: Tummetott, slickepott, långebrand...

De flesta bifallsropen till kanslerns förslag torde dock inte springa ur en analys av siffran 5, utan av att det handlar om ett minskande antal jämfört med idag. Varje summering av två stycken slumpmässigt kastade tärningar - vilket jag INTE antyder är det sätt på vilket kanslern kommit fram till siffran 5 - borde ha rönt samma uppskattning. Less is more, helt enkelt.

Själv tillhör jag nog skaran av konservativa bakåtsträvare som anser att huruvida ett lärosäte ska finnas alls, och om det ska vara ett universitet eller en högskola, ska avgöras av kvaliteten på respektive lärosäte, och bedömas på sakliga kriterier. Inte utifrån strävan att nå det perfekta antalet, eller ens en för att nå en förhand bestämd princip om att Sverige måste ha fler, färre eller lika många universitet i framtiden.