Uppmuntra engagemang. Kväv det inte.

Det händer ganska ofta att jag får höra att politiska föreningar inte släpps in på högskolor eller studentkårer. Det gör mig både arg och bedrövad.

Själv har jag varit aktiv i den partipolitiska världen mycket längre än jag varit kåraktiv. Att få debattera, filosofera och kämpa för vad jag tror på har i mångt och mycket varit min livsluft. Hade jag inte börjat studera i just Uppsala, med ett aktivt politiskt liv även i studentkåren, hade jag förmodligen inte blivit kåraktiv, än mindre mött SFS. Det fanns givetvis ett motstånd. De vanemässiga beskyllningarna om karriärism. Eller som när vi beskylldes för att partipolitisera kåren varje gång vi kritiserade Uppsalas universitets och studentkårs konservativa och exkluderande traditioner. Men framför allt är jag stolt över att man får identifiera sig som den man är i Uppsala, att man inte måste skämmas eller smussla med om man är med i en politisk förening.

Studentpolitiker och kåraktiva kommer till viss del olika kulturer och talar olika språk. Jag minns ett av mina första möten i mitt kårparti i Uppsala. Vår gruppledare i kårfullmäktige förklarade att det fanns flera kårpartier som inte hade någon ideologisk grund. Min spontana reaktion var att dessa måste vara typiska karriärister. För varför skulle man vara dum nog att förneka att det fanns politisk bäring i studentkåren, om det inte var för att det var lättare att göra karriär? Döm om min förvåning när jag fick höra att de partipolitiskt obundna kårpartierna (i Uppsala kallas dessa av tradition "kårfackliga") tyckte att det var vi som var karriärister.

Sedan dess har man blivit klokare, och lärt sig att många av dessa kårfackliga i själva verket var minst lika idealistiska och duktiga studentföreträdare som vi var. Jag har alltmer lärt mig förstå skillnaderna, och lärt mig respektera och uppskatta att det finns olika skäl till varför man engagerar sig i en studentkår. Några engagerar sig för att de vill gå vidare från sin SSU- eller MUF-klubb. Några väljer kåren för att de inte känner att de passar in i partipolitiken. För ytterligare andra är det en slump, tristess, en kompis, en flört eller kårpuben där man jobbat som är vägen in.

Men vad jag aldrig kommer att förstå är rädslan så många lärosäten och kårer känner för det partipolitiska engagemanget. Den rädslan är irrationell och bara... märklig. Och det står ofrånkomligen i konflikt med akademins ideal, med den högre utbildningens syfte och anda.

Studentkårer, liksom demokrati och studentinflytande, bygger på engagemang. De står och faller med studenters engagemang - att människor går samman och arbetar för gemensamma intressen och att människor har en idé om hur tillvaron kunde vara bättre. Själva fundamentet i högre utbildning är att studenter ska utbyta tankar, idéer och erfarenheter. En grundläggande uppgift för lärosätena är att uppmuntra till engagemang bland studenterna. Det är inte möjligt att förena det med att försöka censurera eller stänga ute studenter som vill arbeta utifrån sina värderingar.