Rör inte min språkkurs.

Högskoleverket och de borgerliga partierna har under våren och sommaren kritiserat att lärosätena ger "nybörjarkurser" i utländska språk. Nu när höstterminen snart drar igång, tycker jag att det är dags att dra en lans för lärosätenas rätt att göra just det.

Till att börja med, handlar frågan om lärosätenas frihet att utforma sin egen verksamhet. Givetvis ska högskolekurser vara relevanta och hålla en god kvalitét. Frågan är dock vem det är som ska få avgöra vad som kan läras ut inom högskolans ramar, och på ett akademiskt sätt. Är det värdefullt att lära ut "retorik för naturvetare", som ges vid Uppsala universitet, för de ingenjörer som behöver utveckla den förmågan i sitt arbete, men inte att lära ut franska till företagsekonomer som vill arbeta i belgiska företag? Jag tror att högskolan kan avgöra detta själva, det är en syltburk som politiker och HSV-byråkrater inte ska stoppa sina långa fingrar i.

Frågan är också vad de ska göra, som inte redan vid 16 års ålder hade insikten att de kanske skulle komma att behöva eller vilja kunna tala tyska? Vad ska de göra, som inte växte upp i en miljö, eller inte gick i en skola, där främmande språk var något naturligt, eller något fint och värt att uppmuntra? Ska de vara hänvisade till KomVux, som (vilket är bra) främst ger sina platser till de som inte har gymnasiekompetens, eller till ABF:s och Folkuniversitetets avgiftsbelagda kvällskurser?

Hur alliansens språkpoliser får ihop sin språkpolitik med andra klassiska borgerliga värden som valfrihet och akademiens frihet är en aning höljt i dunkel. Däremot måste man vara mer än lovligt blind för att inte se de klassmässiga konsekvenserna. Det borgerliga förslaget om att "godkänt betyg i ytterligare ett främmande språk utöver engelska bör också krävas för tillträde till merparten av högskolans längre utbildningar" (DN 16/6) talar samma språk. Budskapet till framtidens studenter är tydligt: välj dina föräldrar med omsorg.