Unionismer

In broad terms one can distinguish two types of unionism: exclusive unionism that is based on ksilled groups of "craft" workers who attempt to improve their working conditions mainly by limiting the inflow of unskilled workers into their job territory (e.g., through apprenticeship
regulations) and inclusive unionism based on less skilled workers who attempt to improve their working conditions by mobilizing large numbers to pressure employers and/or gain political representation. Every labor movement is composed of some mix of these types of unionism.
(Lipset och Marks, "It did n´t happen here")

Författarna ovan menar att den fackliga strategin i USA, vilket utmärkt den också i jämförelse med de flesta andra länder, i allt väsentligt varit exkluderande. Idén har alltså varit att stärka de anställdas position genom att begränsa arbetskraftsutbudet. Förutom att strategin förmodligen inte är den mest framgångsrika, kan den ha ganska obehagliga attribut i släptåg - elitism och främlingsfientlighet. I en globaliserad värld, med en internationaliserad arbetsmarknad, finns denna risk latent. Frågan varför man ska utbilda fler inom en sektor när det finns arbetslöshet, kan lätt övergå i frågan varför man ska tillåta människor från andra länder att koma hit.

Jag känner till ganska få fall av detta i Sverige. Bollhusmötet i Uppsala 1939 - där Uppsalastudenterna protesterade mot en "import" av judiska läkare - måste dock förstås i ljuset av båda dessa företeelser. Dels av rädsla för att förlora sin - som läkare - privilegierade position när konkurrensen hårdnar. Dels (och främst i just detta fall) som ett utslag av antisemitism. Och man måste inse kopplingen mellan dessa funktioner - oron för framtiden och främlingsfientlighet är inget omaka par. Förre statsministern Palme uttryckte detta väl i sitt Radioanförande om invandrarna 1969, ett tal som tonsattes av Latin Kings. Men jag tror även att invandrade akademikers svårigheter att få sina utbildningar och yrkeslegitimationer erkända i sitt nya hemland, och den strukturella diskrimineringen av akademiker med invandrarbakgrund på arbetsmarknaden, kan förstås utifrån detta.

Det är möjligt att jag har fel. Det är också möjligt att denna tanke inte kan få något utrymme i debatten, helt enkelt eftersom välkammade vita män med gedigen akademikerbakgrund med sina välkammade organisationer i bakgrunden inte kan anses agera främlingsfientligt. I det offentliga samtalets dramaturgi är ju rollen som den främlingsfientlige allt som oftast vikt åt den EPA-traktorkörande småstadsgrabben med snusprilla och keps. De arbetar i verkstaden, de driver den inte. De bryter på öst- eller västgötska, och talar de skånska är det inte lundamål.

Därför är jag väldigt glad över att huvuddelen av den svenska fackföreningsrörelsen i allt väsentligt anammatden motsatta strategin - den inkluderande. Man tog avstånd från Bollhusmötet. Under 50- och 60talen bejakade LO och TCO arbetskraftsinvandringen istället för att motarbeta den, och LO satsade istället på att organisera de nyanlända i fackföreningar. När regeringen funderade över övergångsregler för arbetare från östeuropa satte sig LO till motvärn. Vaxholmskonflikten var ett krav från Byggnads på att även baltiska arbetare skulle ha svenska löner (att ge människor från Baltikum lägre löner just för att de inte kan kräva högre löner p.g.a. sitt entiska ursprung är enligt min mening just främlingsfientligt, men det är en annan historia), inte ett motstånd mot att balter kommer hit och arbetar.

Vad har då detta med utbildningspolitik att göra? Jo. TCO har släppt en rapport, där TCO själva konstaterar att akademiker är de som är mest kritiska till 50%-målet. Jag tycker att de överdriver sin slutsats något. Till exempel är gruppen "gymnasieexamen som högsta utbildningsnivå" mer kritiska än akademikerna. Och 39% av alla akademiker tycker enligt undersökningen att Sverige behöver en större andel högskoleutbildade än idag. Bara 18% anser att vi behöver en mindre andel än idag. Akademikerna är inte så negativa som man skulle kunna tro.

Men just för att jag ser sådana risker med en exkluderande facklig strategi, är jag glad över att SFS aldrig kopplat sin kritik mot 50%-målet till situationen på arbetsmarknaden. Och det är oerhört viktigt att studentrörelsen inte gör det. Faran för att man blir elitistisk, att man bara värnar de som är inne i systemet och ser de andra, de som vill in, som ett hot, är alltför stor. SFS kritik mot 50%-målet är en kritik mot att man inte klarar utbildningskvaliteten med dagens ekonomiska anslag. Det är en icke-elitistisk kritik. Vi är inte rädda för att fler människor får utbildning. Vi vill värna både dagens och morgondagens studenter - och de får gärna vara fler än idag - mot att genomgå en 4-5-årig utbildning som inte håller måttet. Skillnaden kan tyckas hårfin, då vi kommer fram till samma slutsats som andra organisationer som också kritiserar 50%-målet. Men hur man kommer fram till en slutsats, på vilka bevekelsegrunder, spelar stor roll.