Pensionera Leif Lewin.

Dagens Nyheter rapporterar dock hellre om större och viktigare problem än studenternas fattigdom...

Där kan man läsa Uppsalaprofessorn Leif Lewins försök att så här på sin 65-årsdag piska upp en känsla av konkurrens mellan Europa och USA (känns det inte litet som "Världarnas krig"?) genom att tala om den digra brain drain som hotar, då pensionsåldern för välrenommérade professorer i Europa är lägre än vad den är i Amerikat.

"Det är nu inte bara dessa forskare själva som Europa förlorar. Vid sextio års ålder har de byggt upp ett nätverk, en miljö, och den följer med vid flytten. Kompetensförlusten blir förödande."

Bara en äkta statsvetare kan med naiv och äkta uppriktighet lyckas med det retoriska konststycket (Lewin är även professor i vältalighet) att framställa sin egen åldersnoja som ett samhälleligt problem och som en ödesfråga för framtida generationer. Bara en man av Lewins kaliber och tyngd kan dessutom få breda ut sig på DN Debatt för att göra detta till allas vår angelägenhet.

Jag förstår att man kan tänka som professor Lewin gör. Eftersom jag principiellt är anhängare av yttrandefrihet tycker jag också att det är rimligt att sådana tankar teoretiskt sett kan hamna i tryck. Det är nog det faktum att Verkligheten springer ikapp den hypotetiska Möjligheten och springer om Förnuftet på mållinjen och att det (tryckningen) verkligen Sker, som fascinerar mig.

I Högskoleverkets jämställdhetsråd där jag sitter, brukar vi diskutera den extrema ojämställdheten mellan kvinnor och män på den högsta akademiska nivån - professorerna. Att proportionerna är skeva (mer eller mindre 85-15) är väl känt. Mindre uppmärksammat är diskussionen (och rådets starka hypotes) om att män också blir professorer 10-20 år tidigare i livet och i sina karriärer än vad kvinnor blir. Det innebär att manliga professorer hinner skapa helt andra nätverk, sätta sin prägel på sitt lärosäte, sin insitution och många många fler doktorander än kvinnliga professorer hinner med. Detta ger ett tydligt bidrag till upprätthållandet av de patriarkala strukturerna inom akademien. Inte bara att de manliga professorerna är fler. Utan att de också är mer etablerade och har ett mycket bättre nätverk. Det vill säga precis det Lewin höjer sin varningsflagg för att vi i Europa kan gå miste om.

Även om Thamprofessurerna (I mitten av 1990-talet beslutade man att inrätta ett tiotal professorstjänster som endast kunde sökas av kvinnor. Det blev naturligtvis ett ramaskri.) var en välgärning och en djärv reform, är jag för en mycket strikt meritokrati (vilket vi alltså inte har idag) vid utnämningen av professorer. Jag är helt emot kvotering av kvinnliga professorer. Däremot har jag ett mycket konkret och enkelt förslag på hur vi kan öka jämställdheten samtidigt som vi tar olika fackliga och hälsomässiga hänsyn.

Sätt pensionsåldern för kvinnliga professorer till 70 år.

Sätt streck för de manliga vid 60.

I ljuset av att kvinnors livslängd fortfarande är längre än mäns, och att män som pensioneras senare i livet därmed ytterligare berövas en ansenlig del av sin tid att njuta av sin ålders höst, borde det dessutom kunna betraktas som en rent humanistisk gärning.

Jag gillar annars Leffe skarpt, och han får gärna ta emot en guldklocka från universitetet om han inte redan gjort det. Men först borde han rejält pensioneras.