Den akademiska miljön

Den slutgiltiga domen i Uppsalamålet om positiv särbehandling utifrån etnisk bakgrund har fallit. Jag tycker mig se att SFS haft både framgångar och misslyckanden i frågan, men vi ändrar inte åsikt vare sig efter domslut eller efter hur politiska partier ställer sig. Däri ligger en stor del av innebörden i att vara en politiskt obunden organisation.

Jag fick höra om ett sätt frågan hanterats på, i en seminariesal i Uppsala. Källan är så nära att jag menar att det är mer än bara skvaller.

På ett introduktionspass för en ny årskull av jurister i Uppsala, ska man precis inleda en presentationsrunda av alla studenter. Någon föreslår då att man ska presentera sig inte bara med namn, utan också berätta hur man blivit antagen till juristprogrammet. Vilket också sker. Det sägs inte högt, men det är allmänt känt att det framför allt fanns tre sätt att komma in. På betyg. På högskoleprov. Eller inkvoterad.

Frågeställaren måste ha varit fullt medveten om vad han/hon ville med sin fråga.

Hur lågt kan man sjunka?

Bidrar den akademiska miljön till detta?

Det är den sortens människosyn, som gör en både bedrövad och fylld av ilska. Men det ger också kamplust och energi. Mycket finns att göra. Det ger mening att gå till jobbet.