Avskaffa sommarlovet!

Ännu ett sommaruppehåll går mot sitt slut. Jag är en varm anhängare av utökat studieår, eller 3-terminssystem. Av såväl studiesociala som strategiska skäl. För mig handlar frågan ytterst om synen på den studerande - är hon eller han en individ och en samhällsmedborgare som alla andra, eller ska den studerande framför allt betraktas som student.

Klassiska argument för dagens ordning, är att studenten ska "få tid för reflektion", eller "få vidga sina vyer" genom att få göra något annat. Den retoriken för som sämst med sig en skämd lukt av punsch - för ens inre framträder det tidiga 1900-talets studenter som åker "hem" till släktgården över sommaren för att sitta under en korkek i sommargrönskan och reflektera över professorernas visdomar. Som bäst är den bara 50-talsnostalgiskt omodern - klart grabben ska få jobba litet över sommaren, gärna i farsans firma, för att få prova på arbetslivet litet. Allt detta hör en svunnen tid till. Idag är hälften av Sveriges studenter 25 år eller äldre. Att tvinga människor som varit ute flera år på arbetsmarknaden, vare sig de är 22 eller 42 när de börjar studera vidare, ut och "prova på arbetslivet litet" är ett rent hån.

Men även den trivs med ett långt sommaruppehåll ställs inför ett moment 22. Den som inte arbetar utan har semester för att reflektera och ladda batterierna har inte råd att äta. Och den som arbetar för att kunna äta har inte tid att reflektera.

Fördelarna med ett utökat studieår är uppenbara. Studenterna måste inte skjuta upp sin examen för att staten/akademien/ överheten bestämt att de baske mig ska göra något annat under tre av årets tolv månader. Högskolan kan utnyttja lokaler och andra resurser mer effektivt. Studenternas lärdomar är mer aktuella och i takt med arbetsmarknadens krav när kunskaperna från de första årens utbildning ligger närmare i tid.

Men framför allt tror jag att det finns en stor vinst för Sveriges studenter i att få arbets- och livsvillkor som i så stor utsträckning som möjligt liknar andra grupper i samhället. Ibland är likhet bra. Till exempel när det gäller att få sympati och medhåll från andra. För att kunna få bättre villkor är studenterna beroende av att andra grupper känner en solidaritet med dem. Helt enkelt för att det är de som för tillfället inte är inne i akademien, som betalar kalaset. Då är varje reform som minskar skillnaderna - faktiska, eller så som de upplevs av utomstående - mellan det liv som studenterna för och det som de "där ute" lever, av godo. Med varje sådan förändring minskar också det steg människor med studieovan bakgrund måste ta. Övergången mellan arbetsliv och studieliv blir mindre dramatisk. Om vi vill att alla goda förmågor oavsett bakgrund ska kunna komma in i högskolan, är det någonting mycket bra.

Visst finns det problem. En del av de studenter som behöver få sin utbildning godkänd utomlands, kan komma att få "översättningsproblem" när studietakten är olika i olika länder. Forskarstuderande skulle också kunna komma att få ett ökat tempo. Även om de ofta inte skulle beröras lika mycket som grundutbildningsstudenter av ett utökat studieår, är det viktigt att ta hänsyn till - doktoranderna får inte riskera att trilla ner i ett än snabbare roterande ekorrhjul.

Men fördelarna överväger, och överväger tydligt. Studenterna har allt att vinna på att bli precis som alla andra.



PS. Allt i detta inlägg är skrivet med det största allvar och med den djupaste övertygelse. Men jo, grått är min favoritfärg och jag har faktiskt ägt en beige Volvo 240 om nu någon undrar. Och om någon vill läsa den statliga rapport som ligger till grund för denna betraktelse, finns den att läsa här.