Eva Lundgren och den akademiska friheten.

Jag vet inte om det är god ton eller ens tillåtet att erkänna att man ibland tycker att man borde ha angripit en fråga annorlunda än man gjort. Men idag ställs faktiskt tydligt frågan om akademisk frihet på sin spets, när Professor Eva Lundgren får lämna in sina två kopior på sina forskningsresultat till granskning för Uppsala universitet. Hon utvecklar sin syn på saken i dagens upplaga av Uppsala Nya tidningar. Som andra kloka människor har påpekat, försöker universitet etåterupprätta ett anseende i medias och allmänhetens ögon, genom att anstifta en process mot Lundgren. Universitetets rektor kan mycket väl betrakta det som ett bondoffer, men visst är det stora principer man riskerar att offra. Lundgren granskas för att "opinionen" vill det.

Men det vore märkligt om högskolevärlden inte kunde ta intryck av medias granskningar, och initiera interna undersökningar. Att bara säga att det redan finns etablerade granskningsrutiner vid ansökningar om forskningsmedel och vid disputationer håller inte. Forskning måste alltid stå beredd att granskas. Media måste kunna få bidraga till samtalet. Och det är inte svårt att få den generella bilden av att många etablerade forskare uppfattar granskning somett personligt påhopp.

Men frågan är om det inte är just det det rör sig om i detta fall. När den spontana reaktionen hos en sådan auktoritet som rektorn vid Sveriges mest anrika universitet inte är att stå upp emot stormen och försvara en välrenommérad professor - vilket Han naturligtvis skulle ha kunnat göra och klarat av - utan omedelbart besluta om räfst och rättarting. Ett rättarting där det i första omgången handlar om att undersöka om det finns något att undersöka. Därför det befogat att fråga sig om Lundgren bedömts utifrån sin kompetens eller utifrån sitt kön och sitt forskningsområde. Och det är vare sig uttryck för akademiskt oberoende, integritet eller gott ledarskap. Det är uttryck för ett patriarkat.