utbildning med klass.

en blog om en högre utbildning för alla, inte bara några. tankar om akademien, studentrörelsen och världen.

söndag, augusti 14, 2005

Leif Lewin och den akademiska friheten.

Leif Lewin, välrenommerad professor i Statskunskap och Vältalighet vid Uppsala universitet, skriver idag i DN om att det "Inte alltid [är] så välbetänkt följa den spontana folkviljan". Inlägget ligger som bäst mycket nära den bondförnuftige östgötske poeten Tage Danielssons hyllning till Eftertanken - "Utan tvivel är man inte klok". Som sämst ger den uttryck för gammalt klassiskt akademiskt demokratiförakt och sura gamla professorsgubbar som är arga över att de inte längre är oavsättbara och får bestämma allt själva. Oavsett vad man anser om resonemanget och slutsatserna, är artikeln mycket tankeväckande och läsvärd.

I sitt inlägg lyckas Professor Lewin med samma argumentation försvara en ökänd sexualbrottsling och domare i Sveriges Högsta Domstol, och en känd professor i sociologi vid Uppsala universitet från pöbelns krav på avgång. Och det är svårt att inte charmas av den torra humor som präglar formuleringar:

"Kravet reses att Lundgren [...] skall redovisa sina belägg till exempel i form av uppgrävda barnlik - utan att man för den skull brukar kräva att nationalekonomer skall gräva fram sin idealtyp - "economic man" - i den empiriska verkligheten."

Nu kan man med all rätt tycka att Professor Lewin jämför äpplen och päron en smula. Lundgren är ifrågasatt för delar av den forskning hon tidigare bedrev i Norge, och för ett TV-uttalande som många tolkat på ett kontroversiellt sätt. HD-domaren har utnyttjat en ung människa och begått ett brott som i mångas (däribland mina) ögon är mycket grovt och visar på djup omdömeslöshet. Om Lundgren är skyldig till det hon anklagas för, bevisar det som mest att hon har haft fel i sina slutsatser. Det skulle få allvarliga konsekvenser för det fria meningsutbytet och forskarnas nyfikenhet, som är så grundläggande för vetenskapens fortskridande, om man sparkade forskare för att de någon gång dragit fel slutsatser. Där, liksom i största allmänhet, instämmer jag i att professorer måste ha en stark anställningstrygghet.

Å ena sidan vore det förödande för det demokratiska samtalet och den vetenskapliga utvecklingen om mediadrev och spontana eller välorkestrerade folkopinioner tilläts avsätta forskare, och om professorer tillsattes utifrån syftet att nå vissa politiskt önskvärda forskningsresultat. (Att demokratiskt valda beslutsfattare ger resursförstärkning till vissa tidigare styvmoderligt behandlade forskningsområden, t.ex. genus- och kvinnoforskning, för att dessa tidigare inte haft en chans i den allt annat än värderingsfria akademien, är faktiskt - även om det finns komplikationer och gränszoner - en annan sak.) Och som Professor Lewin påpekar, "konstitutionen skall inte bara fungera vid vackert väder".

Å andra sidan finns det andra konstitutionella värden än den om maktdelning och oberoende, som Professor Lewin mestadels uppehåller sig vid. Allas likhet inför lagen, till exempel. Här är det på sin plats att ta på sig sina klassglasögon, för att syna om Justitia verkligen är blind. Det är, för att uttrycka sig en smula diplomatiskt, svårt att se ett självändamål i att människor som står högt upp på samhällsstegen ska bedömas mildare än människor som står lägre ner på samhällsstegen.

Nästa helg nominerar SFS representanter till Högskoleverkets
avskiljandenämnd. I den nämnden hoppas jag att studenter mäts efter samma måttstock, som om det varit professorer och dekaner som satt på de anklagades bänk.