Den största utmaningen?

Gårdagens debattartikel i DN-debatt har ett mellanstick som återger en ständig konflikt och en sekellång debatt om vilken roll akademien har för samspelet mellan individens frigörelse och samhällets utveckling. Den är, i uttryckets bästa bemärkelse, Hayden och Rock ´n Roll i samma vers. Grådaskigt Förvaltning och Gråskimrande Ideologi.

"Vi menar att utbildning ska löna sig. Den som förkovrar sig och tar mer ansvar bör kunna omsätta det i lönekuvertet. Samtidigt kan vi socialdemokrater aldrig acceptera djupa klyftor i samhället."

Oavsett vilken ideologi studentrörelsen bekänner sig till - och enligt min mening ska den inte bekänna sig till någon ideologi alls - ger detta påstående uttryck för en konflikt som studentrörelsen, vare sig den vill eller inte, måste förhålla sig till. Studentrörelsen måste (återigen enligt min mening) verka i studenternas ekonomiska och sociala intresse. Den måste vara en intresserörelse! (Sedan kan man givetvis diskutera vad "löna sig" betyder. Och nog är det en smula Perssonskt Patriarkalt att hävda att det mest belönansvärda ansvarstagandet är att sätta sig i skolbänken. Ambulansförare, Föräldrar och Fritidsgårdsvikarier är ofta men inte alltid utan högskoleutbildning och tar ändå ett rätt stort ansvar för framtiden.)

Och Utbildning ska löna sig! Samtidigt är jag övertygad om att studenter som grupp förlorar på ökade samhällsklyftor. Ökade löneklyftor är en mycket effektiv hävstång för ökade att minska sammanhållningen och solidariteten i ett samhälle. För en samhällsgrupp som under sin studietid lever på andra människors vilja att betala skatt till studiebidrag, lärare och laboratorier känns en sådan utveckling lika vinnande som att skjuta sig själv i foten.

Till detta får studentrörelsen förhålla sig, och utifrån den analys man gör måste man välja strategi: Vilken slags politik tjänar studenterna på, på både kort och lång sikt?