Utbildningskvalitet II

Arbetarrörelsens högskolepolitiska mission har historiskt varit att ge sina barn tillträde. "En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt - dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet." skriver Ragnar Thoursie, och detta har varit målsättningen även för den stad i staden som de klassiska lärosätena utgjort - traditionstyngda och konservativa. Bevekelsegrunderna har varit flera. I grunden ligger en både revolutionär och humanistisk devis, av arbetarhövdingen Branting uttryckt i målsättningen om ett samhälle där alla tillåts "förverkliga sina bästa stämningars längtan". Jag har inte funnit något mer poetiskt sätt att uttrycka saken på.

Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen har också alltid präglats av en orubblig utvecklingsoptimism. Kombinerat med en stor dos industriromanticism har tillväxten varit ett centralt mål, ibland högre ställt än själva fördelningen av det skapade. Delvis tror jag att detta kommer ur ett revanschistiskt perspektiv. Det har funnits ett behov att hävda sig mot borgerligheten, mot industrialisterna, och ta fighten om historiebeskrivningen. En känsla av att "vi ska allt visa dem!" Det ska gå att kombinera höga skatter och välfärd med en export i världsklass och en ekonomi lika stark som det svenska urberget. Humlan kan flyga!

Ur socialdemokratins närmast maniskt och ångestladdade fokusering på strukturomvandling som något positivt springer övertygelsen om att en högskoleutbyggnad är den största nödvändighet. Men vid sidan av humanismen och utvecklingstanken har också revanschismen legat på lut. En revanschism riktad mot det gamla borgerliga samhällets misstro, och inte så sällan öppna förakt, mot arbetarrörelsens framflyttade positioner. Så sent som när jag gick i gymnasiet kunde jag höra MUF:arna anföra kosacksvalstyngda* argument om att "Sverige har världens lägst utbildade regering". Svaret från arbetarrörelsen blev att sätta in stora släggan för att få in arbetarklassens barn i högskolan, kosta vad det kosta ville.

Vad har då denna exposé med utbildningskvalitet att göra? Jo, jag tror att denna historiska bild - om den är riktig så som jag tecknat den - förklarar att socialdemokratins fokus har varit på själva inträdet i akademien. Att riva ner murarna. Inte vad som hänt med de som sedan väl tagit sig över dem. Till detta har engagemanget - och ibland säkert även kunskapen - inte riktigt räckt till.

Här ligger också en mycket angelägen orsak till att öka satsningarna på förstärkt kvalitet. För studenterna drabbas inte lika hårt av brister i kvaliteten. De som rörelsen kämpat mest för att få in, drabbas hårdast. Det är de som kommer från lågutbildade hem som drabbas mest av frånvaro av stöd, och brist på lärarledda lektioner och seminarier. Kritik mot utbildningskvaliteten yttrar sig ofta i att själva nivån är för låg, att den rättar sig efter dem som saknar tillräckliga förkunskaper. Jag är rädd för att det är tvärt om. Att lärarnas antal, tid och erfarenhet inte räcker till för att möta studenter på olika nivå. Och att det är de som behöver stödet bäst som hamnar i kläm.

Detta är givetvis illa av flera skäl. Dels är det ett resursslöseri för den individ som inte kan klara av sin utbildning på grund av den låga kvaliteten. Dels uppnår man inte de högt ställda politiska målen för den breddade rekryteringen. Men det är också frågan om ett moraliskt ansvar. När man väcker människors förhoppningar, innebär det ett svek om man inte ger dem bästa möjliga förutsättningar att infria dessa förhoppningar. Det är oerhört viktigt att inte göra det.

Och det ska gå!



* Kosackvalet, som riksdagsvalet 1928 kallas, är ökänt inom statskunskapen för den oöverträffade fränheten i retoriken. Allmänna valmansförbundet - dåtidens borgerliga allians - spelade på den gamla ryss- och bolsjevikskräcken, och vann i detta en stor seger över den dåvarande socialdemokratiska regeringen.