De skjuter myggor med kanon.

Bolognaprocessen - harmoniseringen/likriktningen av Europas utbildningssystem - ska implementeras i Sverige. Det innebär bland annat att vi byter namn på våra poäng till krediter (credits). Det kommer att ta ett år längre att ta en magisterexamen, och ett år kortare att doktorera. Den som vill ta en magisterexmen kommer alltså att avkrävas fler krediter i form ytterligare ett år i högskolan, medan den som vill doktorera kommer att få ett år mindre betalt för sin forskarutbildning och istället få låna till sitt femte år. Utan att för den skull få utökad kredit från CSN. Det kommer också troligen att innebära att vi går från tre betygssteg till sju.

Av olika skäl, såsom rädsla för att explosionen av betygssteg kommer att leda till urholkad rättssäkerhet, oro över att det magistervete som vill försöka skilja sig från kandidatagnarna måste gräva ännu djupare i plånboken, berättigad ilska över att doktoranderna får en både stressigare situation och tvingas arbeta sitt "förberedelseår" gratis, kombinerad med klassisk rädsla för förändring, borde studentsverige vara i uppror. Så har inte riktigt skett. Studenterna och deras företrädare verkar snarare nyfiket positiva till förändringna. Pragmatiska.

Handlar det om längtan efter att få mäta sig med de stora - med Bologna, Paris och Oxford? Är det hur den inre synen målar upp ett europeiskt landskap utan gränser, där man sorglöst kan byta kultur, språk och lärosäte inför varje termin? Kanske. "Ökad mobilitet." Det ska bli lättare att jämföra utbildningar med varandra och kunna tillgodoräkna sig resultat från olika lärosäten. En kosmopolitisk vision, där studenter fritt kan röra sig över gränser och mellan anrika universitet, obehindrade, obefläckade av den lokala utbildningsbyråkratins futtiga invändningar.
Det är vackert, det är eftersträvansvärt. Men jag har ändå tre små invändningar.

För det första är problemet mycket litet idag. Det är idag fullt möjligt att få de flesta utländska kurser tillgodoräknade i sin egen utbildning. Vare sig CSN eller universiteten försöker hindra mobiliteten. (Däremot ser universitetsförvaltningen under stundom med djup skepsis på kursintyg så märkliga platser som Växjö och Umeå...) För det andra berör det ganska få personer. Det är faktiskt inte så att var och varannan student pluggar utomlands idag, och ännu färre har problem med tillgodoräknande. För det tredje - och kanske viktigast - står de problem som påstås angripas helt enkelt inte på något sätt i proportion med de lösningar som föreslås. Ungefär som när vissa försökte argumentera för århundradets valutareform i EMU- omröstningen med att man skulle slippa stå en kvart i Forexkön för att växla pengar.

Med ökad mobilitet som stridsrop förbereds införandet av ett betygssystem som kommer att kasta tillbaka oss ett antal årtionden i utvecklingen. Stat och universitet kommer att lägga över ett år av försörjningsbörda från lärosätet till den enskilde studenten. Det är stora förändringar. Och när universitetsledningar och utbildningspolitiker går i takt och rullar fram det tunga artilleriet, kan det finnas anledning att ducka om man är mygga. Eller student.