Det är höst i min lilla stad.

Precis som alla andra städer, är inte Uppsala som alla andra städer. Den 6:e november är det Gustav-Adolf-dagen. För sisådär 400 år sedan skänkte den store (I många hänseenden, mannen är den ende svenske konung som genom laga beslut fått detta till sin titel. Snubben var också tämligen fet.) krigarkungen GIIA ett stort antal gårdar och gods till universitetet, på vars räntor universitetet enligt okontrollerade källor levde på ända in i modern tid. Med donationen som bevekelsegrund firas konungen vid en stor obelisk i Odinslund i Uppsala. Till skenet av facklor, och mot bakgrund av en fanborg bestående av Uppsalas kårer och nationer, sjunger kören Allmänna Sången traditionella visor samt psalmer som "Vår Gud är oss en väldig borg". Konservativa studenter iförda vita studentmössor och Fanbärarkonventets funktionärer med sina blå-gula band sätter en särskild stämning. Men även vanliga Uppsalabor (låt vara att de äldre och de mer välbeställda är tämligen överrepresenterade) är där med hela familjer. Man kan inte förneka att det är en mycket klassisk Uppsalatradition. Inte heller kan man, om man som undertecknad är ganska traditionellt lagd, förneka att tillställningen är både vacker och värdig.

Sedan några år har det förts en diskussion inom Uppsala studentkår om kåren ska medverka vid denna tillställning eller inte. Argumenten emot är att det är fel av kåren att hylla en kung som kastade in Sverige i det mycket blodiga 30-åriga religionskriget i Tyskland, och att hans donation inte kan förringa detta faktum. Kåren är också en obligatorieorganisation och bör därför inte delta i vad som allt mer kommit att bli en manifestation för politiskt konservativa studenter. För att göra en lång historia kort, kan man väl säga att kåren än idag närvarar, om än betydligt mer sporadiskt och mindre officiellt än tidigare.

Anhängarna av traditionen, av vilka kårpartiet Nya Mösspartiet samt ordenssällskapet Sällskapet Karl Filip av Vasa utgör de trognaste, menar att donationen haft så stor betydelse för universitetets överlevnad och utveckling att det är naturligt att studenternas organisationer närvarar officiellt:

"Även om det i Gustav II Adolfs livsgärning finns mycket som är främmande
för vår tid, kan vi även idag se honom som ett föredöme på flera områden. Genom
framsynt givmildhet såg han till att föra vetenskapen framåt, till fromma för
framtida generationer. Genom offervilja och beredvillighet att ge avkall på den
egna säkerheten försvarade han Sveriges frihet och oberoende, en frihet och ett
oberoende som vi idag kanske tar för självklara."

Detta år fick dock firandet konkurrens av studentföreningen Laboremus, som firade förre statsministern Tage Erlander genom en "Tage-dag". Initiativtagarna, de kloka laboremiterna Marika och Marta, arrangerade en stund för reflektion och eftertanke under varsam ledning av förre utbildningsministern Thomas Östros och kårens hedersledamot, tillika före detta riksdagens talman Birgitta Dahl. Tårta och ballonger gav en ganska otvungen och gemytlig stämning. Dagen firades naturligtvis delvis också som en slags protest mot GustavAdolf-firandet, men framför allt som en hyllning till det öppnande av akademien som genomfördes under Erlanders regeringstid. I Uppsala fyrdubblades antalet studenter och många begåvade ungdomar fick för första gången tillträde till den konservativa högborg Uppsala universitet då var. I dagar då utbyggnaden av högskolan åter starkt ifrågasätts - kan det vara intressant att ha ett historiskt perspektiv av en utveckling som i mångt och mycket liknar den på Erlanders tid.

Även om både den ideologiska övertygelsen och historiesynen hos majoriteten vid de båda tillställningarna troligen skiljde sig milsvida åt, finns ändå några gemensamma drag. Det är i båda fall representanter för den officiella makten som hyllas. En kung och en statsminister. Laboremus väljer att bjuda in de mest officiella representanterna för kåren, för sin rörelse och för den offentliga makten man kan uppbringa. Såväl Östros som Dahl är dock laboremiter, som föreningens medlemmar kallas. När Allmänna Sången stämmer upp i "Till österland vill jag fira", kontrar s-studenterna med sången "För studenter och arbetare", en mycket gammal visa som anspelar på det förra sekelskiftets ambition hos progressiva studenter att knyta förbund mellan akademiker och arbetare. Sången går också till melodin av den klassiska Studentsången ("Sjungom studenternas lyckliga dar...")

Åsa Linderborg har skrivit den mycket läsvärda avhandlingen "Socialdemokraterna skriver historia". Där återges hur SAP - liksom alla andra maktbärande rörelser - tagit kampen om historieskrivningen och sägnerna om samhällets utveckling och sanna drivkrafter genom att både presentera en alternativ historiebeskrivning och samtidigt ta över gamla nationalhjältar och gjort dem till sina. Kanske var Tage-dagen ett anspråkslöst men ändå genomtänkt och passande sätt att föra vidare traditionen att skapa traditioner.

Tja. Det här ägnar sig studenter åt i min lilla stad. Här finns människor och tillställningar man knappt trodde fanns innan man kom hit. Med skräckblandad förtjusning trivs jag ändå rätt bra här.