Tankar om antagning

Vi har inte råd att slösa bort ett år av unga människors liv. Vi har inte råd att komvuxplatser upptas av unga människor med nyligen fullföljda gymnasiestudier. Vi har inte råd med att högskoleantagningen snedvrids av uppblåsta betyg utan prognosvärde för framtida studier.

Regeringen vill uttalat öka direktövergången från gymnasiet till högskolan. Att 19-åringar utan uppehåll studerar vidare och därmed kommer ut ur akademien så fort som bara möjligt anses vara mest rationellt och tillväxtfrämjande. Det stämmer säkert.

Men det finns även andra värden. Studenter är bättre förberedda på sina studier om de hunnit haft ett studieuppehåll och sett någonting av världen utanför. Inte minst blir det lättare att se orättvisor, tänka kritiskt och tillämpa andra perspektiv än de som högskolans norm ger uttryck för. Att studenter läser andra saker - på komvux, utomlands eller på folkhögskola - än de gjort i gymnasiet innan de går in i högskolan stärker bildningen. Att fler människor går in i högskolan av andra skäl och vid andra tidpunkter i livet än den traditionella och mest kostnadseffektiva studenten har också ett starkt värde i sig. Det förändrar högskolan, det förändrar synen på vad en student är, och det öppnar upp högskolan för fler.

Det är värt att tänka på när man funderar över vilka skäl regeringen har för sin reform, och vad den kan komma att leda till.

I själva sakfrågan finns det både för- och nackdelar. Konkurrenskompletteringen har uppenbara brister, och kan leda till ökad social snedrekrytering. Samtidigt står det klart vilka det är som mest av allt skulle förlora om möjligheterna att läsa upp på komvux försvann. Och ur det perspektivet känns inte formuleringen att "bekämpa frestelsen att ta allt för lättvindigt på gymnasietiden" helt modern. Det är snarare en förmanande husbondes röst som talar.

I en slutsats är det dock lätt att hålla med regeringen, och det är mycket intressant att de väljer att framhålla detta: betyg har svagt prognosvärde för hur väl en student klarar sina studier, och betyg har därför problem som grund för antagning. Det finns egentligen två slutsatser, eller vägar, som man kan dra av detta. Jag vill inte förespråka någon av dem, men de är värda att fundera över:

Antingen går man den väg regeringen valt - att minska möjligheterna att nå högsta betyg. Därmed kommer betygsgränserna för att komma in att sänkas. Fler kommer att ligga runt 17,0 - 19,0 och högskolorna antar studenter på sedvanligt sätt.

Det andra sättet är att acceptera att många når upp till mycket höga betyg och att det blir svårt att välja studenter utifrån det kriteriet. Kanske är det inte särskilt relevant att välja mellan studenter som ligger runt 18,5 och uppåt utifrån betyg? Säger det något relevant om den ene studenten har 18,9 och den andre 19,1? Då får man hitta något annat kriterium för urval. Detta kan antingen vara intervjuer eller speciella tester. Det kan också vara att man sätter upp mål för hur man vill att studentpopulationen ska vara sammansatt, och väljer studenter utifrån detta. Båda modeller är kontroversiella, och har sina förtjänster och brister.