staten och kapitalet

Dimensioneringen av den högre utbildningen är en viktig fråga. Oftast diskuterar vi endast 50%-målet. Men jag tror att det är klokt att vara beredda på en annan, och förmodligen viktigare diskussion. Vem ska avgöra hur högskoleplatserna ska vara fördelade mellan olika de olika utbildningarna?

Det finns alltid en risk för att såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker frestas att vilja styra dimensioneringen efter “arbetsmarknadens behov”. Politiker från båda sidor blockgränsen kan vid uttalandet av dessa ord, liksom Karl-Bertil Jonssons mamma på julafton, få något religiöst i blicken. Socialdemokrater eftersom man har en förkärlek för planering och politisk styrning. Borgerliga eftersom man tycker att marknaden har rätt. Och i den här frågan kan staten och kapitalet utmärkt sitta i samma båt. Kan inte bara regeringen, Svenskt Näringsliv och Konjunkturinstitutet bara sätta sig i en bastu och komma fram till hur många akademiker det kommer att behövas om 10 år inom livets alla områden? Och så försvinner all akademikerarbetslöshet puts väck, som om Tobbe Trollkarl i Let´s Dance (nej jag röstade inte, men jag höll tummarna) viftat med sitt trollspö. Går resonemanget.

Det finns dock områden där planhushållning fungerar sällsynt illa. Dimensionering av högskoleplatser är ett sådant område. Inte ens lärarutbildningen klarar vi av att dimensionera rätt. Tidigare har dessa utbildningar skurits ner när de borde byggts ut. Och vice versa. Blekinge Tekniska Högskola byggde upp en av de mest framstående IT-utbildningarna i landet. Strax innan IT-bubblan sprack. Grundfelen i all planeringshysteri är två:

a) man planerar efter dagens arbetsmarknad, inte morgondagens

b) verkligheten förändras

Dessutom har akademiker själva möjlighet att skapa arbeten och utnyttja sina kompetenser inom tidigare nya områden. Kort sagt: akademiker är inte bara offer för samhällets ödesbundna utveckling. De kan genom sin kompetens skapa arbetstillfällen. De är med och skapar förändring. Vilket är en rätt sympatisk och hoppingivande tanke.

Däremot finns det andra saker man kan göra. Man kan ge studenter mer information om på vilka områden de kan komma att använda sina färdigheter. Och man kan öka inslag av arbetsintegrerat lärande och öka anställningsbarheten på andra sätt. Då kommer fler studenter att kunna göra något vettigt av sin utbildning oavsett av vad de läst. De blir mindre bundna av sitt val av studieinriktning och hur arbetsmarknadskonjunkturen ser ut inom ens eget område just när man tar examen. Istället för att försöka få studenter att inte göra “fel” val, kan man minska risken för att det finns något som är fel val.

Dessutom finns det ett annat starkt skäl för kåraktiva att värna dimensioneringen efter intresse. Att själv få välja vad man ska studera är en helt central maktfråga för studenter. Jag tycker att den makten ska ligga hos individen. Dessutom tror jag att studenter är kloka. Jag kommer alltid att tro - även om man ibland ser enstaka bevis på motsatsen - att människor förstår sitt eget bästa. Det är de som fattar beslutet att lägga 3-5 år av sitt liv på högre studier. De har rätt att även anförtros beslutet om vad de ska studera.