Jätten och Dvärgen

Det finns en liknelse om historia och nutid som en berättelse om en jätte och en dvärg.

Den samlade erfarenhet, arbete i framgång och i motgång som utförts i en organisation är en mäktig jätte. Om man ser tillbaka på vad som tidigare har åstadkommits, och om man tvivlar på hur man någonsina ska kunna bli lika kunnig och driven som andra som kämpat, kan man lätt känna sig som en ganska liten dvärg. Men om man tar till sig av tidigare erfarenheter och lär sig av historien, kan man klättra upp på jättens axlar. Därmed kan man, så liten som man är, nå litet högre än jätten själv, få litet bättre översikt och se litet längre.

För mig betyder den liknelsen två saker. För det första att man aldrig ska göra sig viktigare än man är. Om man tror att man sitter inne på alla svar, att man snabbt ska kunna kunna ställa saker till rätta och göra allt så mycket bättre än de som tidigare kämpat i en rörelse, har man förmodligen fel. Det manar till ödmjukhet och självinsikt. För det andra att det inte ankommer på en att göra sig mindre än man är. En rörelse som inte ständigt utvecklas stagnerar, och en rörelse kan inte utvecklas genom att man bara sneglar bakåt på sin historia. Det är på en själv det beror. Det manar till ansvarskänsla och till att ta egna initiativ.

Med litet mer ödmjukhet, och med mycket mer ansvarskänsla, tror jag att det är fullt möjligt att bygga en starkare studentrörelse. En rörelse som är starkare, bättre, men också stoltare än den vi har idag.